“Du är inte ett offer, det är ingen sorglig historia”, säger Alexandra Broeder till de nio unga artisterna som står på två rader framför henne med förväntansfulla blickar. De repeterar för Förebudet, Broeders senaste projekt. Sedan 2017 har Broeder arbetat med föreställningar om komplexa frågor inom psykiatrin. Så här gjorde hon det konfronterande förra året Gåvanmed den då 22-åriga Anouk, om dödshjälp för psykiskt lidande. Förebudet är ett teatermanifest om den sociala och andliga innebörden av anorexi. För texten utgick Broeder från samtal med artisterna, som har eller har haft anorexi, och sina egna erfarenheter av sjukdomen.
Efter repetitionen berättar Broeder och tre av spelarna, Alysha (18), Esmee (22) och Bo (30), om uppträdandet i replokalen på det kulturella studentcentret CREA i Amsterdam.
Varför ville du göra den här föreställningen?
Bror: ”Du presenteras alltid för samma historia: att anorexi orsakas av sociala medier, eller av corona. Men det är inte orsaker, det är triggers. Det är inte heller en ny utveckling alls, kvinnor som bestämmer sig för att sluta äta. Det har hänt i århundraden. Enligt min åsikt är det ett mycket mer grundläggande problem, och jag ville utforska vad som ligger bakom detta problem på en djupare nivå. Om det finns ett samband med det patriarkala systemet som vi är uppfostrade i.”
Esmee: ”Det största missförståndet är att en ätstörning handlar om mat. Samtal med terapeuter handlar främst om kost. Kalorier, vikt. Under detta projekt lärde jag mig att ätstörningen har något viktigt att säga. Det finns en önskan uttryckt. Så länge folk inte lyssnar på det här riskerar du att orsaken till problemet inte åtgärdas.”
Bror: ”Det är komplicerat. Vårdgivare pratar medvetet bara om näring för att de inte vill ge ätstörningen en röst. Jag vill undersöka vad ätstörningen har att säga oss.”
Hur kom ätstörningen in i era liv?
Alysha: ”Jag var femton. Corona spelade en roll, dysterhet. Världen överväldigar mig ibland. Förväntningar på andra, på samhället, på mig själv. Genom att sluta äta gjorde jag min värld mindre och tydligare. Det gav en känsla av kontroll. Det hade inget att göra med att vilja vara vacker. Djupt i min ätstörning kände jag mig mer levande än någonsin. Ingen kunde göra mig något. Jag var på ett slags hög nivå, som om jag var odödlig. Först senare insåg jag hur illa jag hade gjort det.”
Bo: ”När jag var fjorton år flyttade jag tillbaka till Nederländerna från Australien med mina föräldrar och bror. Alla i skolan här verkade trevligare, snyggare, roligare och tuffare än mig. En kväll skrev jag i min dagbok att jag var ledsen och inte visste vad jag skulle göra åt det, men att jag åtminstone kunde försöka gå ner lite i vikt. Att det kan lösa något. I slutändan tog det sexton år och dussintals behandlingar innan jag återhämtade mig.”
Esmee: ”När jag var tretton år fick jag en virusinfektion under en semester i Portugal. Sedan dess har jag lidit av kronisk migrän och POTS, ett tillstånd som gör att jag inte kan stå upp under långa stunder. Efter att ha levt med dessa besvär i två år dök ätstörningsrösten upp när jag var femton, vilket faktiskt verkade hjälpa mig. Ätstörningen fick mig att känna mig levande igen. Eftersom jag var underviktig slutade min kropp att producera hormoner. Migränanfallen avtog, och jag kunde delta i livet igen. Ätstörningen blev ett sätt att undvika att vara sjuk. Dessutom blev min andliga kamp synlig. Äntligen kände jag mig tagen på allvar av läkarna som hade fått mig att känna mig osynlig så länge.”
Bo: ”Det gör det så svårt att sluta: du verkar ha nytta av det. Som barn ville jag bli exceptionellt bra på något. Genom att gå ner mycket i vikt och bli väldigt smal kände jag för första gången hur det är att briljera med något. Det gav mig tillbaka lite självförtroende. Jag var tvungen, och måste fortfarande, lära mig att jag inte behöver vara Einstein eller Beyoncé för att bara existera.”
I föreställningen pratar du om Persephone, som lever i underjorden på hösten och vintern och återvänder till världen ovan på våren.
Alysha: ”Det är så det verkligen känns, som om jag reser mellan två världar; ätstörningarnas värld och den där mina vänner och familj rör sig. Mörk och ljus. Det konstiga är att det inte alltid är klart för mig vilken av de två som representerar ljus och vilken som representerar mörker. Ätstörningen känns som en trygg plats, medan den “riktiga” världen ofta skrämmer mig. Det är motsägelsen: du sätter dig själv i livsfara för att kunna leva.”
Bror: ”Det är helt paradoxalt med denna sjukdom. Genom att gå ner i vikt tar flickor bokstavligen mindre plats, de “försvinner”. Men på grund av hur de ser ut drar de också uppmärksamhet till sig själva. Tjejer kan försöka anpassa sig till ett feminint skönhetsideal, men genom att gå ner i vikt producerar de inte längre hormoner och blir fysiskt som barn igen. Läkare försöker befria dig på sjukhuset från det grepp som ätstörningen har på dig, men i gengäld påtvingar de en lika strikt regim från sjukvårdspersonalen. Kvinnan med ätstörningen får behandling efter behandling, men man skulle också kunna fråga: vems problem är det hon egentligen försöker lösa?
Vad menar du?
Bror: ”När jag var 17 var min mamma en gång tvungen att gå i terapi. Det fick mig att känna mig obekväm, utan att veta varför. Först senare förstod jag att min ätstörning också var ett svar på hennes trauma. Något jag bar med mig, men som inte var “mitt”. Det är det viktigaste jag vill lyfta fram med den här föreställningen: flickor med en ätstörning gör ofta det terapeutiska arbetet för andra.”
Läs också
“Plötsligt är det en ängel. Det är du’